Kommentarer

Kommentarer

1. Det finns ingen vetenskaplig evidens för att könskorrigering har en positiv hälsoeffekt.


Flera studier visar att det inte kan fastställas att det, i allmänhet och i genomsnitt, finns en positiv hälsoeffekt av könskorrigeringar. Även de grupper som varit drivande för att göra könskorrigeringar har tvingats erkänna detta.


  • Dr C. Dhejne, ansvarig (2019) för utredning av könsinkongruensutredningar på avdelningen ANOVA, Karolinska Sjukhuset, Sverige, publicerar i 2011 en studie som visar att suicidrisk inte minskar efter könskorrigeringar.
  • Dr Stefan Arver, chef för ANOVA, Karolinska (2019), skriver under på (2015, Rapport till Norska Helsedirektoratet, ”Rett til rett kjønn”), att man vet väldigt litet om hälsoeffekten av könskorrigeringar.
  • I intervju i ”Världen idag”, 2018, säger Arver att könskorrigeringar inte minskar psykisk problematik hos de med könsdysfori som har psykiska problem. Detta skall sättas i samband med den minst 75% höga samsjukligheten som konstateras hos personer med könsdysfori.
  • Från Sahlgrenska Sjukhuset i Göteborg, Sverige, i en meta studie av 70 studier, kom det team som gör könskorrigerande plastikoperationer på sjukhuset till slutsatsen att trots att transpersoner som genomgått korrigerande ”sex reassignment” säger att de upplever förändringarna som positiva, så kan data inte visa att operationerna leder till en förbättrad livskvalitet.
  • University of Birmingham etablerade ett professionellt statistik centrum, ”ARIF”, som bl a fungerade som konsult åt West Midlands Health Service för att göra objektiva analyser av olika behandlingsalternativ. De kom fram till, (2004, metastudie av 100 studier, summering av rapporten på vår nätsida ”artiklar”) att det inte finns någon statistiskt signifikant positiv hälsoeffekt av könskorrigeringar. Vidare, skriver de att många studier som menar motsatsen är uppenbart av mycket låg kvalitet, med brister i metodik och med en uppenbar ”agenda” (politisk / ideologisk).
  • Chefspsykiater Dr Paul McHugh, Johns Hopkins Univ. Medical Centre, USA, var först i USA att utreda och hänvisa till ”sex reassignment surgery (SRS)” i USA. Efter 40 år av SRS behandlingar skriver han (Wall St. J., 2017) att ”Vi har gjort fel” och agerar för att sätta stopp för SRS. Sjukhuset var rankat som nr 1 i USA 20 år i rad och är, förutom att vara världens största sjukhus, ett av världens högst renommerade sjukhus.  Johns Hopkins Medical Center var grundare av barnpsykiatri som medicinsk disciplin.
  • British Medical Journal publicerar en editorial (2019) där de drar slutsatsen att könskorrigerande/ bekräftande behandling av barn och ungdom måste anses vara experimentell och inte är evidensbaserad.
  • Endast ett center i UK, Tavistock, erbjuder utredning och behandling av prepubertala barn. Fem anställda har nyligen hoppat av Tavistocks (Brittiska National Health Services, NHS) könsutredningsteam. De anger etiska skäl då de menar behandlingen inte är baserad på medicinsk vetenskap och erfarenhet. En Psykolog "whistleblower" på GIDS enheten underkänner fullständigt utredning och "transkönad" karakterisering av förvirrad ungdom på enheten.
  • En omfattande studie i Danmark (2016) som inkluderar alla som genomgått könskorrigering i Danmark kommer till slutsatsen att psykisk hälsa inte förbättras av könskorrigeringar, suicidrisk minskar heller inte.
  • GIDS, UK, rapporterar att suicid hos barn under utredning är ytterst ovanligt. Samtidigt rapporterar den största studien någonsin i USA (27,000 i survey) att under en livstid är suicidförsök för Transpersoner 40%.
  • Royal College of General Practitioners, allmänläkarnas förening i Storbritanien, varnar för att behandling av barn och ungdom med könsdysfori i GB saknar medicinsk vetenskaplig grund. Sammanfattning av 12 sidig rapport i Daily Mail 7 Juli 2019.


Samtliga ovan i REFERENSER

2. Det är stora mörkertal över ångrare. (Uppföljning över längre tid saknas, men tidig "eufori" som övergår till ånger är dokumenterad.)


Karolinska Sjukhuset uttalar i media att de finner väldigt få ångrare, storleksordning 2% i sina utredningar. De siffrorna saknar vetenskaplig analys och förankring. Typiskt är dessa påståenden höljda i dimridåer; ”endast 2% SÄGER att de ångrar”. Det är ett uppenbart försök att undvika en rigorös utredning och analys att sprida slutsatser om vad de som varit i kontakt med sjukhuset ”säger”, i sig inte en objektivt rapporterad analys och slutsats. De som suiciderat eller inte går med på att delta eller inte går att få tag på säger ingenting. Dessutom, Karolinskas siffror relaterar bara till de som formellt bett att få göra ”detransition” genom att ta kontakt med vården. Sjukhuset kan inte ge en egen definition av ”ångrare” så arbiträrt och utan att problematisera det. Det är känt att majoriteten av ångrare lastar sig själva för den felaktiga könskorrigeringen, inte vårdsektorn, inte psykiatrikerna som var involverade, utredarna. De skäms eller vågar inte ta kontakt för att göra detransition, de har också lojalitetskonflikt gentemot vänner i aktivistmiljöerna med starka påtryckningar om solidaritet därifrån.


Deras tal är heller inte trovärdiga av andra mer objektiva grunder. Jämförbara siffror från USA och GB visar på kring 10% ångrare av den typ som formellt kontaktar vårdsektorn och myndigheter och ber om hjälp att få göra en detransition. Det är stora utredningar som ligger bakom både de Brittiska och Amerikanska utredningarna. Karolinska erbjuder ingen förklaring till varför deras siffror för samma kategori ”ångrare” ligger en faktor fem under de stora studierna.


Vidare, Karolinska sjukhusets utredare har systematiskt skickat ut enkäter, frågeformulär, för tidigt till transpersoner som genomgått SRS. Typiskt har enkäter skickats mindre än 6 månader efter operation, med frågor om de är nöjda med könskorrigeringen.  Långtidsuppföljningar saknas (fast de krävs av lagstiftningen). Det är välkänt att första året upplever opererade ”Eufori” som långsamt övergår till ånger. Typisk tid för ångrare är 5 år, men kan många gånger dröja upp till 10-15 år.  Karolinska nämner över huvud taget inte den problematik som ligger i deras egna utredningar och bristfälliga uppföljningar. Det gör att Karolinskas objektivitet måste ifrågasättas. REFERENSER

3. Samsjuklighet (komorbiditet) av psykiatrisk problematik är mycket hög speciellt för pojkar/män (70-80%).


Många studier visar att det finns en väldigt hög samsjuklighet med psykiatrisk problematik hos de med könsdysfori. (Aktivister för transpersoners rätt till könskorrigerande behandling motsätter sig benämningen samsjuklighet, komorbiditet, men det är endast en semantisk fråga som inte är medicinskt relevant här). En nyare studie från Finland och USA kommer fram till att samsjukligheten ligger på  75 - 80%. Tidigare studier från icke Skandinaviska länder visar också på mycket höga tal, men det nya är att det tidigare varit högre för män/pojkar (s k transkvinnor), men på senare år har samsjukligheten för kvinnor/flickor (s k transmän) kommit ”i kapp” den för män.


Det är märkligt att ANOVA, Karolinska sjukhuset, kommit fram till att de ser en låg samsjuklighet (ca 4%) med psykisk problematik (C Dhejne et al., 2016). Igen verkar Karolinska bygga sin rapport med ”dimridåer” som saknar trovärdighet då siffrorna så markant skiljer sig från det som blivit konsensus internationellt.


I skarp kontrast till alla internationella studier, har ANOVA, Karolinska sjukhuset, kommit fram till att de ser en låg samsjuklighet (ca 4%) med psykisk problematik (C Dhejne et al., 2016). Istället för att rapportera egna utredningars resultat prioriterar Karolinska att rapportera i reviews,  metastudier, av ”komorbiditet” med oklara villkor för diagnos. Redovisningen av egna resultat är bristfällig och den generaliserande slutsatsen riskerar vilseleda. Vad med de som efter noggrann utredning på KS uppvisat diffusa komplexa symptom? Det är ju ovanligt att man på kort tid kan fastställa tydlig diagnos och då blir statistiken fel om man exkluderar de psykiskt instabila som inte får diagnos. Siffrorna saknar tyngd då de så markant skiljer sig från det som nu blivit konsensus internationellt (nästan en faktor 20 skillnad).

 

Lika anmärkningsvärt är att i Dhejnes summering saknas definition av begränsningen, exkludering av autism (ASD). Det är problematiskt för en rapport som kan feltolkas av myndigheter och vårdgivare då rapportens budskap samtidigt är en väldigt låg förekomst at psykiatrisk samsjuklighet. Brittiska NHS rapporterar ca 35% samsjuklighet med ASD, Studien från Finland anger storleksordning ca 25%.  Smbandet med ASD har varit känt sedan början på 90-talet, med hundratals publicerade artiklar.


Psykisk problematik har ökat dramatiskt för unga flickor  de senaste åren. Samtidigt har könsdysfori ökat parallellt  Även könsdysfori hos män har ökat lavinartat men det verkar som om ”pojkarnas” könsdysfori kommer några år efter flickorna. Ingen forskning har ännu klarlagt orsakssammanhangen för den snabba negativa utvecklingen.

Ifrån KS har man försökt förklara den exceptionella ökningen med att efter ändrad lagstiftning i Sverige 2013 blev det möjligt att söka ändring av juridiskt kön utan krav på sterilisering.  Den förklaringen är svår att förena med de data som visar att

 

  1. Det är samma utveckling i hela västvärlden,
  2. Det är stora skillnader i anstormningen av könsdysfori hos pojkar och flickor också efter 2013, de borde med den förklaringen ha påverkats lika,
  3. Det är en parallell utveckling i snabb ökning också av psykiatrisk problematik (ångest, självskada, anorexi också det genomgående i Europa och i USA)

 

Det är oroande att KS inte problematiserar en hypotes som hindrar att man ser kopplingen till social smitta, uppenbara element hos "mass psychogenic illness" och utvecklingen av sociala mediers tillgänglighet. REFERENSER


4. Könskorrigerande behandling (hormoner och eller kirurgi) minskar inte psykiatrisk problematik.


I Norska media  har upprepade gånger rapporterats (Aftenposten 2018, ”Hos Torp” (Benestad), NRK, 2019) att psykiska problem försvinner efter könskorrigerande behandling. Dessa helt felaktiga påståenden sprids av s k aktivister i Norge med ”ideologisk” agenda som sätter sig över den medicinska forskningen och som önskar ta över behandling också av barn och av unga. Det är närmast total internationell konsensus om att så inte är fallet, d v s psykisk problematik minskar inte efter könskorrigerande behandling. Se referenser avsnitt (1).


Därför är det också belysande för den ideologiskt  ”affirmativt” drivna men oprecisa informationen om vården i Sverige att i vårdguiden står att läsa: ”...De allra flesta som har fått könsbekräftande behandling upplever att livet känns bättre och lättare på flera sätt efteråt. Det kan handla om allt från ditt psykiska mående....”.  Lika problematisk är rapport från ANOVA att psykisk problematik minskar efter könskorrigerande operation.

REFERENSER


5. Suicidrisk minskar inte vid könskorrigerande behandling.


Det framförs regelbundet vilseledande information om att en grund för att ge könskorrigerande behandling, hormoner, pubertetsblockare, är risken att personer med könsdysfori  suiciderar om de inte får ”könsbekräftande” vård (vård som innebär att man tillrättalägger för det upplevda könet). Argumenten är falska, eftersom det i upprepade studier [ a, b ] är fastställt att suicidrisk inte minskar med könsbekräftande behandling. Se Punkt (1) ovan. Det är internationell konsensus även för detta.


Detaljanalys av studier avslöjar många fallgropar vid analys av suicidförsöken. Se Review av Zucker över analys av många studier av suicidalitet hos transpersoner, de flesta med kraftig bias av t ex fitrering bort av de som har psykiatrisk samsjuklighet (75-80% !). 


I en stor studie i USA konstateras att livstidsrisk för suicidförsök hos transpersoner är 40%. Samtidigt konstaterar GIDS enheten för utredning av samtliga fall av barn i UK att risken för suicid hos barn under utredning är "extremely rare". Det indikerar att sannolikhetren för suicid efter transition ökar, ingen evidens att den minskar.


 REFERENSER

6. Man måste börja med att utreda psykiatri, inte ge affirmativ behandling av något slag innan utredning.

7. Bara team av experter med klinisk erfarenhet av att ställa psykiatriska diagnoser skall utreda barn / ungdomar.


Endocrinological Society har skrivit ”International Guidelines” för utredning och vård av könsinkongruens/ transsexualism/ könsdysfori. De poängterar att all behandling av barn och ungdom måste föregås av omfattande psykiatrisk utredning av professionella psykiatriker. Det är deras punkt 1.1 och 1.2 i ”International Guidelines”. Guidelines är skriven av forsknings- och behandlingsgrupper med lång erfarenhet och de är de främsta forskningsgrupperna i världen idag (fyrsiffrigt antal ”peer reviewed” artiklar). Guidelines är således skriven med starka grupper bakom riktlinjerna och inte bara av enskilda individer. Endocrinological Society skriver att endast Psykiatriker med (lång) erfarenhet av att ställa kliniska psykiatriska diagnoser kan göra de psykiatriska utredningarna av barn och ungdom som krävs och att utredning skall göras av team av experter.


”World Proffessional Association for Transgender Health (WPATH)” har också skrivit guidelines som går under benämningen ”Standards of Care”. I jämförelse med ”International Guidelines” skall noteras att ”Standards of Care” skrivits av individer som inte nödvändigtvis har forskningsgruppers stöd, ej heller själva erfarenhet som vårdgivare eller utredare av transpersoner. ”Standards of Care” skiljer heller inte mellan grundbehörighet i psykiatrisk kompetens som krävs för utredning av barn/ungdom och grundbehörighet som krävs för utredning av vuxna. Det är därför en kritisk skillnad  till slutsatserna från Endocrinological Society som håller en högre standard och anger specifika krav/ riktlinjer för kompetens hos utredare.


Det är vidare märkligt att ”Standars of Care” anger att grundbehörighet för psykiatrisk kompetens för utredning erhålles  även av t ex av ”parterapeut” eller sjuksköterska. Ingen specifikation av psykiatrisk specialkompetens, psykologutbildning, eller erfarenhet finns angiven för dessa. Det betyder att enligt ”Standars of Care” så har även en parterapeut eller vilken som helst sjuksköterska som genomgått grundutbildningen behörighet att göra psykiatrisk utredning även av barn och unga. Inga riktlinjer finns för objektiva krav på psykiatrisk kompetens som skal ställas för utredarens behörighet.


”American Association of Pediatrics (AAP)” har också skrivit guidelines för vård av personer med könsdysfori. Dessa är skrivna av, i princip, en person.


(Se hela WPATH ”Standards of Care”, och Endocrinological Society ”International Guidelines” under ”Artikler”).

REFERENSER

9. ....behandling med pubertetsblockerare befäster könsinkongruens hos 100% av behandlade barn / ungdomar


Det är allvarligt att många som agerar för transpersoners rättigheter inte beaktar risken att man gör fel, vilken är enorm, om man börjar behandla barn innan puberteten med  pubertetsblockare. Nyare forskning visar att all ”bekräftande” behandling leder till att man befäster könsdysofori.


Här syndas det i Sverige och i Norge bland aktivister för transpersoner men också på Karolinska Sjukhusets avdelning för utredning/ behandling av barn (KID), även på Barn och Ungdomspsykiatriska avdelningar, hos privata ”experter”, psykiatriker och psykologer. Risken med att man med bekräftande behandling befäster könsdysfori är enorm, risken är alltså på mellan 8:1 och 9:1 (se ovan) att man gör fel.


De procedurer som följs av de som menar man skall bekräfta könsdysfori hos barn strider mot alla nya forskningsresultat och är inte evidensbaserad. Det finns ingen psykiatrisk eller annan medicinsk kunskap som ger stöd till de behandlingsriktlinjerna. REFERENSER


8. Barn / ungdomar växer ifrån sig könsinkongruens (80 – 90%) medans däremot...


Många studier visar att barn växer ifrån sig könsinkongruens under puberteten. ”Aktivister” har försökt underkänna dessa studier, man hävdar att de är befästa med fel, men de försöken att ”plocka isär” studierna har inte klarat ”peer review” processen, de är arbiträra och utan vetenskaplig grund. Vissa argument som tar upp problem i tolkningen av vilka barn som ingår i studierna och som skall anses uppvisa könsdysfori prepubertalt, t ex vilka som kommer att visa sig vara homosexuella men inte ha identitetsproblematik, är irrelevanta. Såna tvetydigheter finns alltid i utredning av barn före puberteten, men argumenten som framförs är generellt oseriösa. Även med väldigt restriktiva tolkningar av vilka barn som skall anses  uppvisa könsdysfori före puberteten, så blir andelen som växer ifrån sig könsdysfori mycket hög, om inte 90% så 80%. Korrigeringar som ”möjligen” skall tas hänsyn till innebär bara mindre justeringar i de höga tal för barn som växer ifrån sig könsdyfori.


Ett argument som framförs är att bara barn som efter puberteten uppvisar könsdysfori skall räknas in bland de barn som innan puberteten lider av ”sann” Könsdysfori, att de andra som räknats in i gruppen uppenbart felaktigt inkluderats. Det orimliga i argumenteringen är att med en sådan ”i efterhand” justering av vilka som skall anses lida av könsinkongruens” så saknar utredning av könsinkongruens prognostiskt värde för prepubertala Det finns ingen logisk grund i att bara ta med de som ”till slut” fortsätter att visa könsdysfori i den grupp som godkänns för värderingen av om barn växer ifrån sig könsdysfori. Då blir de 0%.


Liknande irrelevanta argument har framförts att endast de som efter att puberteten ”kommit igång” (tannerstadium II)  och då fortfarande uppvisar könsdysfori skall tas med i beräkningarna. Statistiskt så är det klart att den lilla grupp (10-20%) som kommer att ha bestående könsdysori, ökar i andel desto längre puberteten framskridit och de inte blivit ”desisters”. Det är irrelevant med sån analys av hur många som blir ångrare. Det viktiga kvarstår, upp till 90% av alla prepubertala med könsinkongruens kommer att växa ifrån sig könsinkongruensen. REFERENSER


10. Behandling med pubertetsblockare ökar psykiska problem hos flickor. Köndysfori minskar inte.

11. Det finns allvarliga medicinska risker och biverkningar av pubertetsblockare och hormonbehandling. .


Det kommer stadigt fler rapporter om att inte bara hormonbehandling utan även pubertetsblockare inte alls är reversibla och ofarliga utan tvärtemot är starkt associerad med medicinska och psykiska hälsorisker. De myter om att pubertetsblockare är ofarliga är gamla hypoteser innan studier och uppföljning gjorts.

 

Förutom dessa studier så har nyligen Brittiska NHS gjort uppföljande studier av effekten av pubertetsblockare på barn. Det visade sig att även psykisk problematik (suicidtankar, självskada, ångest, könsinkongruens – d v s missnöje med egna kroppen) ökade hos flickor vid behandling med pubertetsblockare.

 

Vi har erfarenhet av att män inte informeras om att risken för hjärnslag hos transkvinnor ökar med 250%. Informeras flickor tidigt att det kan bli svåra akne-problem hos transmän vid behandling med testosteron? Informeras om ökad risk för benskörhet ? Korrekt och adekvat information delges inte vårdnadshavare till barn med könsdysfori under utredning.


Oavsett de medicinska fynden i nyare forskning, behandlingen med pubertetsblockare är oetisk då (se punkt 7) affirmativ behandling kan befästa könsdysfori hos barn som annars skulle ”växa av sig” könsinkongruensen. Man riskerar förstöra livet till barn som annars skulle växa in i en ”normal” icke könsinkongruent vuxenroll och med den felaktiga behandlingen finner sig i ett livslångt lidande.

REFERENSER

12. Det är en myt, motbevisad av grundlig forskning, att vissa hjärnstrukturer hos transpersoner är mer lik det upplevda könet.


Ett argument som framförs av utredningsansvarig på ANOVA (även vid intervju på KS i uppdrag gransknings program ”Tranståget och tonårsflickorna”, 2019), är att vissa hjärnstrukturer hos transpersoner har sedan födseln karakteristika som är mer lik det ”upplevda” könet än det vid födseln fastställda könet. Detta är en myt motbevisad med resultat från studier för avbildning av hjärnaktivitet (s k functional Magnetic Resonance Imaging, fMRI), morfologiska studier av hjärnor hos transpersoner och hos kontrollgrupper.


Det finns statistiska skillnader mellan mäns och kvinnors hjärnor. T ex är mäns hjärnor i snitt 10% större än kvinnors. Kvinnor har högre täthet av ”grå substans” (hög täthet nervceller) då volymen av ”vit substans” (mycket gliaceller) hos män är större. Hjärnbarken hos män är tunnare än den hos kvinnor. (Relationen glia celler till nervceller är, förvånansvärt, mycket högre hos människa än hos andra djur, bara elefanter och delfiner liknar, men det finns inget känt enkelt samband mellan mängd nervceller, gliaceller och hjärnfunktion).

 

Med fMRI har gjorts omfattande studier av transpersoners hjärnor som sammanfattas nedan (Resultaten är publicerade i Proceedings of National Academy of Sciences, en av de mest presitigefyllda vetenskapliga tidskrifterna).

 

Hos kvinnor med könsinkongruens  (transmän) finner man ingen skillnad gentemot kontrollgrupp av kvinnor som inte lider av könsinkongruens. Hos män med könsinkongruens finner man skillnad gentemot kontrollgrupp av män, men ändringarna har inget med likhet till en kvinnlig hjärna att göra. Man har, med avancerade statistiska metoder, tittat på ett stort antal parametrar och komplexa samband i hjärnstrukturer, men inte funnit något samband som styrker att transpersoners hjärnor liknar det ”upplevda” könet, som även Dhejne och kolleger hävdar på ANOVA.

 

Liknande studier har gjorts av ändringar i hjärnstrukturer för olika yrkeskategorier, t ex finns en gammal studie med jämförelse av stewards (i flyg) och taxichaufförer (i London) som visar att yrket kan ha stor inverkan på hjärnstrukturer som t ex hippocampus där minnet formas. Studier vid olika psykiska sjukdomar (t ex Schizofreni), vid depression eller sömnbrist visar också på skillnader mot kontrollgrupper.

 

De ändringar man ser i dessa fall är således konsekventa med att man ser förändringar hos transkvinnor (födda pojkar). De är sannolikt relaterade till den psykiska samsjukligheten och den psykiska belastningen som är mycket större hos transkvinnor än hos transmän.

 

Det är välkänt att transkvinnor har svårare att anpassa sig och ”passera” som sitt nya kön, jämfört med transmän, de upplever större psykisk belastning i sin ändrade roll. (Sannolikt p g a utseende, kropps- och ansiktsform, röstläge, skäggväxt). Det finns inget belägg för att hjärnan är mer lik kvinnors hjärnor, det finns heller inte motsvarande förändringar hos transmän, båda är falska uppgifter som sprids av ”aktivister” och utredare, förmodligen p g a en ideologisk agenda.

 

Hos barn är hjärnan inte fullt utvecklad och ändras med ålder (genetiskt programmerad) och vid exponering till könsspecifika hormoner. Under puberteten så leder exponeringen till testosteron hos pojkar till att hjärnbarken tunnas ut i förhållande till den hos fickor och blir först då ”manlig” i karakteristik.

 

Man kan alltså heller inte veta, före puberteten, detaljer av hur hjärnan kommer att utvecklas under och efter puberteten (fram till 25 års ålder). Det är därför helt omöjligt, ens teoretiskt, att använda sig av fMRI på barn för att försöka dra slutsats om huruvida barnet lider av könsdysfori eller om det är frågan om annan psykisk/ psykosocial problematik.

 REFERENSER


13. Det saknas långtidsuppföljning av effekter av könskorrigerande behandling (kirurgi, hormoner) på livskvalitet.

 

14. Barn och ungdomar med allvarlig könsinkongruens och möjlig psykiatrisk problematik kan inte anses kunna ge ”informed consent”.


Vården undviker helt att problematisera och avgränsa de problem som är förknippade med att unga med könsdysfri och psykisk samsjuklighet inte kan anses kunna ge kompetent samtycke. Samma gäller för vuxna med uppenbar psykisk samsjuklighet där de psykiska problemen inte först, eller ens samtidigt, behandlas av vården. Vården har inte riktlinjer för vad som är medicinskt försvarligt och i överensstämmelse med lagtexten om säker vård.

 

15. Psykosociala omständigheter och historia måste undersökas och bekräftas. Föräldrars, anhörigas, vänners uppgifter måste beaktas.


Det är en utbredd erfarenhet att vården endast samarbetar med föräldrar som accepterar vårdens/ utredarens beskrivning och slutsats. Det ligger dock en stor osäkerhet i alla diagnoser,  t ex så är samstämmigheten av diagnosen ”depression” inte bättre än 28% från en psykiater till en annan. Vården borde kunna evaluera den diagnostiska pålitligheten genom att t ex jämföra psykiatrisk differentialdiagnos av samma vårdsökande transperson av både psykiter som är positiv till affirmativ behandling och en som inte är det.

 

För att uppnå en säkrare diagnostisering borde det vara påtvingat utredningen att beakta anhörigas vittnesmål. Även för en vuxen,  p g a den höga förekomsten av psykiatrisk samsjuklighet och risken för felaktig självrapportering från patienten,  borde det vara en explicit skyldighet att ta in och ta hänsyn till enstämmiga vitnesmål från anhöriga.   

 

För barn, har ett stort antal föräldrar rapporterat om anmälan eller hot om orosanmälan til Svenska socialstyrelsen från utredare.

 

16. Utredning skall vara kulturellt neutral utan bias av genusforskning, ideologi, politisk påverkan eller religiös dogma.

 

GENID Skandinavia

 

Gender Identity Challenge - Skandinavia. 

Org.nr 802519-9087

Bankgiro: 5337-7321

Swish: 1235403357

Stockholm