Kommentarer

1. Det finns ingen vetenskaplig evidens för att könskorrigering har en positiv hälsoeffekt.

Flera studier visar att det inte kan fastställas att det, i allmänhet och i genomsnitt, finns en positiv hälsoeffekt av könskorrigeringar. Även de grupper som varit drivande för att göra könskorrigeringar har tvingats erkänna detta.

• Dr C. Dhejne, ansvarig (2020) för utredning av könsinkongruensutredningar på avdelningen ANOVA, Karolinska Sjukhuset, Sverige, publicerar i 2011 en studie som visar att personer som genomgått könskorrigering så är suicidrisken 19 ggr högre än hos normalbefolkningen, för kvinnor, 40 ggr större. Det finns ingen studie som visar att alternativa behandlingar ger lika stor eller större risk.
• Dr Stefan Arver, chef för ANOVA, Karolinska (2019), skriver under på (2015, Rapport till Norska Helsedirektoratet, ”Rett til rett kjønn”), att man vet väldigt litet om hälsoeffekter av könskorrigeringar.
  
• I intervju i ”Världen idag”, 2018, säger Arver att könskorrigeringar inte minskar psykisk problematik hos de med könsdysfori som har psykiska problem. Detta skall sättas i relation till  den  75% - 88% höga samsjukligheten som konstateras hos den nya unga gruppen flickor som lider av könsdysfori.
  

• En "Health Technology Assessment" rapport i Sverige, region väst, 2018, kom fram till att majoriteten av studier på hälsoeffekten av könskorrigerande kirurgi är av låg kvalitet och saknar evidens för behandlingen. En "systematic review " av 70 studier. Teamet inkluderade plastikirurger som utför "könskorrigerande" kirurgi. De fann att de flesta transpersoner som genomgick operationen uppfattade förändringarna som positiva men studierna visar inte att SRS leder till en förbättrad livskvalitet.

• University of Birmingham etablerade ett professionellt statistik centrum, ”ARIF”, som bl a fungerade som konsult åt West Midlands Health Service för att göra objektiva analyser av olika behandlingsalternativ. De kom fram till, (2004, metastudie av 100 studier, summering av rapporten på vår nätsida ”artiklar”) att det inte finns någon statistiskt signifikant positiv hälsoeffekt av könskorrigeringar. Vidare, skriver de att många studier som menar motsatsen är uppenbart av mycket låg kvalitet, med brister i metodik och med en uppenbar ”agenda” (politisk / ideologisk).
  

• Amerikanska Hälsodepartementet konkluderade (2016) efter en systematisk review att de flesta studier över hälsoeffekter efter könskorrigering hade för stora metodologiska brister för att kunna användas som underlag för värdering av nyttoeffekt och att resultaten från de som var användbara var för tvetydiga för att kunna visa någon signifikant hälsovinst av könskorrigering, i genomsnitt. 
• Chefspsykiater Dr Paul McHugh, Johns Hopkins Univ. Medical Center, USA, var först i USA att utreda och hänvisa till ”sex reassignment surgery (SRS)” i USA. Efter 40 år av SRS behandlingar skriver han (Wall St. J., 2017) att ”Vi har gjort fel” och agerar för att sätta stopp för SRS. Sjukhuset var rankat som nr 1 i USA 20 år i rad och är, förutom att vara världens största sjukhus, ett av världens högst renommerade sjukhus.  Johns Hopkins Medical Center var grundare av barnpsykiatri som medicinsk disciplin.
• British Medical Journal publicerar en editorial (2019) där de drar slutsatsen att könskorrigerande/ bekräftande behandling av barn och ungdom måste anses vara experimentell och inte är evidensbaserad.
• Endast ett center i UK, Tavistock, erbjuder utredning och behandling av prepubertala barn. Fem anställda har nyligen hoppat av Tavistocks (Brittiska National Health Services, NHS) könsutredningsteam. De anger etiska skäl då de menar behandlingen inte är baserad på medicinsk vetenskap och erfarenhet. En Psykolog "whistleblower" på GIDS enheten underkänner fullständigt utredning och "transkönad" karakterisering av förvirrad ungdom på enheten.
• En omfattande studie i Danmark (2016) som inkluderar alla som genomgått könskorrigering i Danmark kommer till slutsatsen att psykisk hälsa inte förbättras av könskorrigeringar, suicidrisk minskar heller inte.
• GIDS, UK, rapporterar att suicid hos barn under utredning är ytterst ovanligt, fyra suicid på ett decennium av mer än 7000 hänvisningar och de relaterades till andra psykiska problem. Detta skall ställas i relation till den 19 ggr högre suicidrisken (se ovan) för personer som genomgått könskorrigering.
• Royal College of General Practitioners, allmänläkarnas förening i Storbritannien, varnar för att behandling av barn och ungdom med könsdysfori i GB saknar medicinsk vetenskaplig grund. Sammanfattning av 12 sidig rapport i Daily Mail 7 Juli 2019.
  
• Svenska statliga myndigheten SBU, i samarbete med Socialstyrelsen, i en "systematic review" konkluderar december 2019 att det inte finns forskning som presenterar evidens för medicinsk behandling av barn med könsdysfori. 
• American J Psychiatry's chefredaktör, i en exceptionell korrektion av en av tidskriftens artiklar med ursprung på Karolinska institutet/sjukhuset, klargör att studien inte klarade att visa någon positiv mental hälsoeffekt av hormonbehandling och/eller kirurgi av personer som lider av könsdysfori. Detta är den största studien någonsin av patienter registrerade i en databas där hälsan dokumenterats över lång tid av personer som genomgått könskorrigerande behandling och den kunde altså inte visa till någon som helst positiv mental hälsoeffekt av medicinsk könskorrigering.
• "Medscape", ansvariga för program för vidareutbildning av Läkare i USA (CME) har dragit tillbaka rekommendationerna för könskorrigerande behandling de införde i 2019. 

REFERENSER

2. Det är stora mörkertal över ångrare. (Uppföljning över längre tid saknas, men tidig "eufori" som övergår till ånger är dokumenterad.)

Den psykologiska barriären för en transperson som genomgått könskorrigerande behandling att "komma ut" och meddela att man ångrar sin transition, är enorm. Även "desisters" som bara gjort "social transition" vittnar om att de funderat på att ta sitt eget liv hellre än att omgivningen skall få höra att de tänkt och gjort fel.

Karolinska Sjukhuset uttalar i media att de finner väldigt få ångrare, i egna utredningar  storleksordning 2% . De siffrorna saknar seriös vetenskaplig analys och förankring. Typiskt är dessa påståenden höljda i dimridåer; ”endast 2% SÄGER att de ångrar”. Det är ett uppenbart försök att undvika redogöra för en rigorös problematisering (t ex av de psykologiska barriärerna) när man sprider slutsatser om vad de som varit i kontakt med sjukhuset ”säger”, i sig inte en objektivt rapporterad analys. Dessutom, Karolinskas siffror relaterar bara till de som formellt bett att få göra ”detransition” genom att ta kontakt med vården. Sjukhuset kan inte ge en egen definition av ”ångrare” så arbiträrt och utan att problematisera det. Det är känt att majoriteten av ångrare lastar sig själva för den felaktiga könskorrigeringen, inte vårdsektorn, inte psykiatrikerna som var involverade, utredarna. De skäms och/eller vill inte ta kontakt för att göra detransition, de har också lojalitetskonflikt gentemot vänner i aktivist miljöerna med starka påtryckningar om solidaritet därifrån.

De flesta studier som försöker uppskatta frekvensen av "ånger" anger att de som ångrar inte samarbetar, det är stora "lost to follow up", saknade svar, i storleksordningen 35 - 60% (36%, Wiepjes et al. 2018). Siffror som 1-2%  är därför inte trovärdiga.

Andra siffror på frekvens av detransioners indikerar ännu högre frekvens av officiella detransitioners. Om man antar att det är lika procent av anhöriga, vänner och supporters som är medlemmar i bägge grupperna "Detransitioners" resp "Transgender persons" , då måste man dra slutsatsen att frekvensen av detransitioners är i storleksordning 15% (i.e i den siffran ingår inte heller "dolda ångrare).

Vidare, Karolinska sjukhusets utredare har systematiskt skickat ut enkäter, frågeformulär, för tidigt till transpersoner som genomgått SRS. Typiskt har enkäter skickats mindre än 6 månader efter operation, med frågor om de är nöjda med könskorrigeringen.  Långtidsuppföljningar saknas (fast de krävs av lagstiftningen). Det är välkänt att första året upplever opererade ”Eufori” som långsamt övergår till ånger.

Genomsnittlig tid för att ångra könskorrigering är 10 år (Wiepjes et al, 2018) och Svenska vårdsektorn nämner över huvud taget inte den problematik som ligger i de egna utredningarna och bristfälliga uppföljningar. Det gör att vårdens objektivitet måste ifrågasättas.

REFERENSER

3. Samsjuklighet (komorbiditet) av psykiatrisk problematik är mycket hög, 75 - 88%.

Många studier visar att det finns en väldigt hög samsjuklighet med psykiatrisk problematik hos de med könsdysfori. (Aktivister för transpersoners rätt till könskorrigerande behandling motsätter sig benämningen samsjuklighet, komorbiditet, men det är endast en semantisk fråga som inte är medicinskt relevant här). Studier från Finland, USA oc Australien kommer fram till att samsjukligheten ligger på  75 - 88%. Tidiga studier visar också på mycket höga tal, men det nya är att det tidigare varit högre för män/pojkar (s k transkvinnor), men på senare år har samsjukligheten för kvinnor/flickor (s k transmän) kommit ”i kapp” den för män.

Den Australiska studien tittade på "Attachment" problem hos barn och rapporterar ca 88% psykiska diagnoser samsjuklighet. Den tidiga utvecklingen av mentala hälsoproblemen motsäger hypotesen att de kommer av social stigma av könsdysfori.

I skarp kontrast till internationella studier, rapporterar könsidentitets kliniken ANOVA, Karolinska sjukhuset, en låg förekomst av psykisk samsjuklighet, ca 4%, (C Dhejne et al., 2016). Istället för att rapportera egna utredningars resultat prioriterar Karolinska att rapportera en metastudie av reviews  av ”komorbiditet” med oklara villkor för diagnos. I sammanfattningen ("abstract") framgår inte begränsningar eller relevans av slutsatsen med hänsyn till arbetets metodik. Redovisningen av egna resultat är bristfällig och den generaliserande sammanfattande slutsatsen riskerar vilseleda. Dessutom, vad med de som efter noggrann utredning på KS uppvisat diffusa komplexa symptom? Det är ju ovanligt att man på kort tid kan fastställa tydlig diagnos och då blir statistiken fel om man exkluderar de psykiskt instabila som inte får diagnos. Slutsatserna saknar trovärdighet då de så markant skiljer sig från det som nu blivit konsensus internationellt (nästan en faktor 20 skillnad).

Lika anmärkningsvärt är att man drar slutsatsen att psykiska problem minskar efter könskorrigering (något som även motsägs av Prof emeritus Stefan Arver , se ovan). I rapportens summering saknas också definition av begränsningen, studiens exkludering av autism (ASD). Det är problematiskt för en rapport som kan feltolkas av myndigheter och vårdgivare då rapportens budskap samtidigt är en väldigt låg förekomst at psykiatrisk samsjuklighet. Brittiska NHS rapporterar ca 35% samsjuklighet med ASD, Studien från Finland anger storleksordning ca 25%.  Sambandet med ASD har varit känt sedan början på 90-talet, med hundratals publicerade artiklar.

Psykisk problematik har ökat dramatiskt för unga flickor  de senaste åren. Samtidigt har könsdysfori ökat parallellt  Även könsdysfori hos män har ökat lavinartat men det verkar som om ”pojkarnas” könsdysfori kommer några år efter flickorna. Ingen forskning har ännu klarlagt orsaks sammanhangen för den snabba negativa utvecklingen.

4. Könskorrigerande behandling (hormoner och eller kirurgi) minskar inte psykiatrisk problematik.

Som noterades ovan, så kunde inte den största objektiva studie någonsin  av registrerade patienter som genomgått könskorrigering finna någon som helst positiv mental hälsoeffekt av könskorrigering över tid.

(Korrektionen av Karolinskas studie i Amer. J Psychiatry). Se full redogörelse här.

I Norska media  har upprepade gånger rapporterats (Aftenposten 2018, ”Hos Torp” (Benestad), NRK, 2019) att psykiska problem försvinner efter könskorrigerande behandling. Dessa helt felaktiga påståenden sprids av s k aktivister i Norge med ”ideologisk” agenda som sätter sig över den medicinska forskningen och som önskar ta över behandling också av barn och av unga. Det är närmast total internationell konsensus om att så inte är fallet, d v s psykisk problematik minskar inte efter könskorrigerande behandling. Se referenser avsnitt (1).

Därför är det också belysande för den ideologiskt  ”affirmativt” drivna men oprecisa informationen om vården i Sverige att i vårdguiden står att läsa: ”...De allra flesta som har fått könsbekräftande behandling upplever att livet känns bättre och lättare på flera sätt efteråt. Det kan handla om allt från ditt psykiska mående....”.  Lika problematisk är rapport från ANOVA att psykisk problematik minskar efter könskorrigerande operation.

REFERENSER

5. Suicidrisk minskar inte vid könskorrigerande behandling.

Det framförs regelbundet vilseledande information om att en grund för att ge könskorrigerande behandling, hormoner, pubertetsblockare, är risken att personer med könsdysfori  suiciderar om de inte får ”könsbekräftande” vård (vård som innebär att man tillrättalägger för det upplevda könet). Argumenten är falska, eftersom det i upprepade studier [ a, b , c] är fastställt att suicidrisk inte minskar med könsbekräftande behandling. Se Punkt (1) ovan. Det är internationell konsensus även för detta.

Detaljanalys av studier avslöjar många fallgropar vid analys av suicid försöken. Se Review av Zucker över analys av många studier av suicidalitet hos transpersoner, de flesta med kraftig bias, t ex genom bortfiltrering av de som har psykiatrisk samsjuklighet (75 - 88%, se 3. ovan). 

I en stor survey i USA utarbetad av transaktivister framför de själva att livstidsrisk för suicidförsök hos transpersoner är 40%. Samtidigt konstaterar GIDS enheten för utredning av samtliga fall av barn i UK under ett decennium att risken för suicid hos barn under utredning är "extremely rare". Det indikerar att sannolikheten för suicid efter transition ökar, ingen evidens att den minskar.

I februari 2020 presenterade socialstyrelsen en rapport som visar att suicidrisken för alla svåra psykiska sjukdomar som förekommer vid diagnos av patienter med könsdysfori är signifikant större än risken för suicid p g a könsdysfori. Eftersom samsjukligheten med psykisk sjukdom och könsdysfori är så stor så måste man ´dra slutsatsen att huvudsakliga risken för suicid hos dessa patienter är obehandlade psykiska sjukdomar.

 REFERENSER

6. Man måste börja med att utreda psykiatri, inte ge affirmativ behandling av något slag innan utredning.

7. Bara team av experter med klinisk erfarenhet av att ställa psykiatriska diagnoser skall utreda barn / ungdomar.

Endocrinological Society har skrivit ”International Guidelines” för utredning och vård av könsinkongruens/ transsexualism/ könsdysfori. De poängterar att all behandling av barn och ungdom måste föregås av omfattande psykiatrisk utredning av professionella psykiatriker. Det är deras punkt 1.1 och 1.2 i ”International Guidelines”. Guidelines är skriven av forsknings- och behandlingsgrupper med lång erfarenhet och de är de främsta forskningsgrupperna i världen idag (fyrsiffrigt antal ”peer reviewed” artiklar). Guidelines är således skriven med starka grupper bakom riktlinjerna och inte bara av enskilda individer. Endocrinological Society skriver att endast Psykiatriker med (lång) erfarenhet av att ställa kliniska psykiatriska diagnoser kan göra de psykiatriska utredningarna av barn och ungdom som krävs och att utredning skall göras av team av experter.

Helt förenligt med dessa riktlinjer att ingen affirmativ behandling skall ske innan omfattande psykiatrisk utredning, är varningen att även "social transitioning" för barn är oönskad då det befäster könsdysfori även innan medicinering med pubertetsblockare.

I 2020 presenterade Finland nya "guidelines" som anger att psykiatrisk behandling skall vara första linjen vid behandling av könsdysfori (alla åldrar och alla typer, även s k "non-binary"). I september 2020 skriver Annelou de Vries, "Alma Mater" av det s k "Dutch protocol" som förespråkar affirmativ behandling redan från 12 års ålder, att den nya stora gruppen  (lavinartad ökning av tonåringar) som uppvisar könsdysfori, skall utredas och behandlas med psykiatri och inte med deras protokoll ("The Dutch protocol").

”World Professional Association for Transgender Health (WPATH)” har också skrivit guidelines som går under benämningen ”Standards of Care”. I jämförelse med ”International Guidelines” skall noteras att ”Standards of Care” skrivits av individer som inte nödvändigtvis har forskningsgruppers stöd, ej heller själva erfarenhet som vårdgivare eller utredare av transpersoner. ”Standards of Care” skiljer heller inte mellan grundbehörighet i psykiatrisk kompetens som krävs för utredning av barn/ungdom och grundbehörighet som krävs för utredning av vuxna. Det är därför en kritisk skillnad  till slutsatserna från Endocrinological Society som håller en högre standard och anger specifika krav/ riktlinjer för kompetens hos utredare.

Det är anmärkningsvärt att ”Standards of Care” anger att grundbehörighet för psykiatrisk kompetens för utredning erhålles  även av t ex av parterapeut eller sjuksköterska. Ingen specifikation av psykiatrisk specialkompetens, psykologutbildning, eller erfarenhet finns angiven. Det betyder att enligt ”Standars of Care” så har även en parterapeut eller vilken som helst sjuksköterska som genomgått grundutbildningen behörighet att göra psykiatrisk utredning även av barn och unga. Inga riktlinjer finns för objektiva krav på psykiatrisk kompetens som skal ställas för utredarens behörighet.

”American Association of Pediatrics (AAP)” har också skrivit guidelines för vård av personer med könsdysfori. Dessa är skrivna av, i princip, en person.

(Se hela WPATH ”Standards of Care-7”, och Endocrinological Society ”International Guidelines” under ”Artikler”).

Nya (2020) Finska guidelines anmodar att psykiatrisk utredning och behandling skall vara första instans för vård vid könsdysfori för alla kategorier könsdysfori;  mindreåriga, vuxna samt icke-binära.

REFERENSER

8. Barn / ungdomar växer av sig könsinkongruens (80 – 90%) medans däremot...

Många studier visar att barn växer ifrån sig könsinkongruens under puberteten. ”Aktivister” har försökt underkänna dessa studier, man hävdar att de är befästa med fel, men de är ytliga, argument som tar upp problem i tolkningen av vilka barn som ingår i studierna och som skall anses uppvisa könsdysfori prepubertalt, t ex vilka som kommer att visa sig vara homosexuella men inte ha identitetsproblematik. Såna tvetydigheter finns alltid i utredning av barn före puberteten. Även med väldigt restriktiva tolkningar av vilka barn som skall anses  uppvisa könsdysfori före puberteten, så blir andelen som växer ifrån sig könsdysfori mycket hög, om inte 90% så 70%. De som skall räknas in kan tidigare ha diagnostiserats enl t ex Psykiatrikernas kriterier i DSM-III, men med DSM-V och med dagens "self-diagnosis" (och extremt inkluderande från t ex Karolinska) som utgångspunkt och den ökande andel av barn som tolkar könsinkongruent beteende som könsinkongruens eller dysfori så är sannolikt den högre siffran den korrekta.

Ett argument som framförs är att bara barn som efter puberteten uppvisar könsdysfori skall räknas in bland de barn som innan puberteten lider av ”sann” könsdysfori, att de andra som räknats in i gruppen uppenbart felaktigt inkluderats. Det orimliga i argumenteringen är att med en sådan ”i efterhand” justering av vilka som skall anses lida av könsinkongruens så saknar värderingen av utredningarna relevans för diagnostisk pålitlighet. Samma tvetydighet vad gäller prediktion av framtida könsdysfori från könsinkongruent beteende (t ex "tomboys"). Risken är stor att diagnos blir fel och att pubertetsblockare felaktigt ges till barn som tror deras läggning betyder de är "födda i fel kropp", eller bara önskar vara "det andra könet". De diagnostiska och prediktiva osäkerheterna är det centrala, och man kan inte exkludera en grupp "i efterhand" eftersom det är omöjligt att predicera persistence av könsinkongruens hos barn. 

Liknande irrelevanta argument har framförts att endast de som efter att puberteten ”kommit igång” (tannerstadium II)  och då fortfarande uppvisar könsdysfori skall tas med i beräkningarna. Statistiskt så är det klart att den lilla grupp (10-20%) som kommer att ha bestående könsdysfori, ökar i andel desto längre puberteten framskridit och de inte blivit ”desisters”. Det är irrelevant med sån analys av hur många som blir ångrare. Det viktiga kvarstår, upp till 90% av alla prepubertala med könsinkongruens kommer att växa av sig könsinkongruensen.

REFERENSER

12. Det är en myt, motbevisad i scanning studier av hjärnan, att vissa hjärnstrukturer hos transpersoner är mer lika det upplevda könets.

Ett argument som framförs av utredningsansvarig på ANOVA (även vid intervju på KS i uppdrag gransknings program ”Tranståget och tonårsflickorna”, 2019), är att vissa hjärnstrukturer hos transpersoner har sedan födseln karakteristika som är mer lik det ”upplevda” könets än det vid födseln fastställda könet. Detta är en myt.

Liknande falska uppgifter framfördes av sex läkare från Karolinska sjukhuset i Läkartidningen 2019 ,

att transsexualism fastställs tidigt i utvecklingen (implicerar fosterstadiet). Ingen evidens presenterades och det motsägs av att den största gruppen som upplever könsdysfori idag är tonårsflickor utan någon tidigare historia av könsdysfori.

Med functional magnetic resonance imaging (fMRI) har gjorts omfattande studier av mäns, kvinnors och även transpersoners hjärnor som sammanfattas nedan (Resultaten är publicerade i bl a Proceedings of National Academy of Sciences, en av de mest prestigefyllda vetenskapliga tidskrifterna).

Det finns statistiska skillnader mellan mäns och kvinnors hjärnor. T ex är mäns hjärnor i snitt 10% större än kvinnors. Kvinnor har högre täthet av ”grå substans” (hög täthet nervceller) och volymen av ”vit substans” (mycket gliaceller, speciellt myelin som isolerar nervtrådar) hos män är större. Hjärnbarken hos män är tunnare än den hos kvinnor. (Relationen gliaceller till nervceller är, förvånansvärt, mycket högre hos människa än hos andra djur, bara elefanter och delfiner liknar, men det finns inget känt enkelt samband mellan mängd nervceller, gliaceller och hjärnfunktion). Joel et al. 2015 visade att variabiliteten i var och en hjärnstruktur är så stor mellan individer att ingen enkel mätning av hjärnstrukturer kan karakteriseras som manlig eller kvinnlig. Däremot kan man med avancerade datorprogram identifiera hjärnor i två distinkta kategorier med mer än 90% träffsäkerhet, manlig eller kvinnlig hjärna. 

Hos män med könsinkongruens har man funnit skillnader i hjärnmorfologi gentemot kontrollgrupp av män, men ändringarna har inget med likhet till en kvinnlig hjärna att göra, de är helt lika de förändringar man ser hos homosexuella män gentemot kontrollgrupp.  En senare studie fann liknande förhållanden mellan transmäns (kvinnor som identifierar sig som män) hjärnmorfolgi  i relation till lesbiska och kontrolgrupp av kvinnor. D v s fMRI studierna tyder på att de skillnader man kan upptäcka i hjärnans morfologi är skillnader i sexualitet, inte i könsidentitet.

Man har, med avancerade statistiska metoder, tittat på ett stort antal parametrar och komplexa samband i hjärnstrukturer, men inte funnit något samband som styrker att transpersoners hjärnor liknar det ”upplevda” könets, som även Dhejne och kolleger hävdar på ANOVA.

Liknande studier har gjorts av ändringar i hjärnstrukturer för olika yrkeskategorier, t ex finns en gammal studie med jämförelse av stewards (i flyg) och taxichaufförer (i London) som visar att yrket kan ha stor inverkan på hjärnstrukturer som t ex hippocampus där minnet formas. Studier vid olika psykiska sjukdomar (t ex Schizofreni), vid depression eller sömnbrist visar också på skillnader mot kontrollgrupper.

Sklllnader  i hjärnmorfologi för personer som lider av könsdysfori är sannolikt också påverkad av förändringar man förväntar av psykisk samsjuklighet och psykiska stress. Denna "minority stress" är som regel större hos transkvinnor än hos transmän. Det är välkänt att transkvinnor har svårare att anpassa sig och ”passera” som sitt nya kön, jämfört med transmän, de upplever större psykisk belastning i sin ändrade roll. (Sannolikt p g a utseende, kropps- och ansiktsform, röstläge, skäggväxt).

Sammantaget, det finns inget belägg för att hjärnan hos transkvinnor utvecklats så att den är mer lik kvinnors hjärnor, det finns heller inte motsvarande förändringar hos transmän. Sådana uppgifter sprids av både ”aktivister” och utredare med en ideologisk eller komersiell agenda.

Hos barn är hjärnan inte fullt utvecklad och ändras med ålder (genetiskt programmerad) och vid exponering till könsspecifika hormoner. Under puberteten så leder exponeringen till testosteron hos pojkar till att hjärnbarken tunnas ut i förhållande till den hos fickor och blir först då ”manlig” i karakteristik. Man kan alltså heller inte veta, före puberteten, detaljer av hur hjärnan kommer att utvecklas under och efter puberteten (fram till 25 års ålder). Det är därför helt omöjligt, ens teoretiskt, att använda sig av fMRI på barn för att försöka dra slutsatser om huruvida barnet lider av könsdysfori.

 REFERENSER