Kommentarer

Kommentarer

1. Det finns ingen vetenskaplig evidens för att könskorrigering har en positiv hälsoeffekt.


Flera studier visar att det inte kan fastställas att det, i allmänhet och i genomsnitt, finns en positiv hälsoeffekt av könskorrigeringar. Även de grupper som varit drivande för att göra könskorrigeringar har tvingats erkänna detta. 


  • Dr C. Dhejne, ansvarig (2019) för utredning av könsinkongruensutredningar på avdelningen ANOVA, Karolinska Sjukhuset, Sverige, publicerar i 2011 en studie som visar att suicidrisk inte minskar efter könskorrigeringar.
  • Dr Stefan Arver, chef för ANOVA, Karolinska (2019), skriver under på (2015, Rapport till Norska Helsedirektoratet, ”Rett til rett kjønn”), att man vet väldigt litet om hälsoeffekten av könskorrigeringar.
  • I intervju i ”Världen idag”, 2018, säger Arver att könskorrigeringar inte minskar psykisk problematik hos de med könsdysfori som har psykiska problem. Detta skall sättas i samband med den 75% höga samsjukligheten som konstateras hos personer med könsdysfori.
  • Från Sahlgrenska Sjukhuset i Göteborg, Sverige, i en meta studie av 70 studier, kom det team som gör könskorrigerande plastikoperationer på sjukhuset till slutsatsen att trots att transpersoner som genomgått korrigerande ”sex reassignment” säger att de upplever förändringarna som positiva, så kan data inte visa att operationerna leder till en förbättrad livskvalitet.
  • University of Birmingham etablerade ett professionellt statistik centrum, ”ARIF”, som bl a fungerade som konsult åt West Midlands Health Service för att göra objektiva analyser av olika behandlingsalternativ. De kom fram till, (2004, metastudie av 100 studier, summering av rapporten på vår nätsida ”artiklar”) att det inte finns någon statistiskt signifikant positiv hälsoeffekt av könskorrigeringar. Vidare, skriver de att många studier som menar motsatsen är uppenbart av mycket låg kvalitet, med brister i metodik och med en uppenbar ”agenda” (politisk / ideologisk).
  • Chefspsykiater Dr Paul McHugh, Johns Hopkins Univ. Medical Centre, USA, var först i USA att utreda och hänvisa till ”sex reassignment surgery (SRS)” i USA. Efter 40 år av SRS behandlingar skriver han (Wall St. J., 2017) att ”Vi har gjort fel” och agerar för att sätta stopp för SRS. Sjukhuset var rankat som nr 1 i USA 20 år i rad och är, förutom att vara världens största sjukhus, ett av världens högst renommerade sjukhus.  Johns Hopkins Medical Center var grundare av barnpsykiatri som medicinsk disciplin.
  • British Medical Journal publicerar en editorial (2019) där de drar slutsatsen att könskorrigerande/ bekräftande behandling av barn och ungdom måste anses vara experimentell och inte är evidensbaserad.
  • Endast ett center i UK, Tavistock, erbjuder utredning och behandling av prepubertala barn. Fem anställda har nyligen hoppat av Tavistocks (Brittiska National Health Services, NHS) könsutredningsteam. De anger etiska skäl då de menar behandlingen inte är baserad på medicinsk vetenskap och erfarenhet. En Psykolog "whistleblower" på GIDS enheten underkänner fullständigt utredning och "transkönad" karakterisering av förvirrad ungdom på enheten.
  • En omfattande studie i Danmark (2016) som inkluderar alla som genomgått könskorrigering i Danmark kommer till slutsatsen att psykisk hälsa inte förbättras av könskorrigeringar, suicidrisk minskar heller inte.
  • En meta-studie från National Institute of Health (NIH, USA), 2017) kommer till slutsatsen att suicidrisk inte minskar och psykisk hälsa inte förbättras av SRS.
  • Royal College of General Practitioners, allmänläkarnas förening i Storbritanien, varnar för att behandling av barn och ungdom med könsdysfori i GB saknar medicinsk vetenskaplig grund. Sammanfattning av 12 sidig rapport i Daily Mail 7 Juli 2019.


Samtliga ovan i REFERENSER

2. Det är stora mörkertal över ångrare. (Uppföljning över längre tid saknas, men tidig "eufori" som övergår till ånger är dokumenterad.)


Karolinska Sjukhuset uttalar i media att de finner väldigt få ångrare, storleksordning 2% i sina utredningar. De siffrorna saknar vetenskaplig analys och förankring. Typiskt är dessa påståenden höljda i dimridåer; ”endast 2% SÄGER att de ångrar”. Det är ett uppenbart försök att undvika en rigorös utredning och analys att sprida slutsatser om vad de som varit i kontakt med sjukhuset ”säger”, i sig inte en objektivt rapporterad analys och slutsats. De som suiciderat eller inte går med på att delta eller inte går att få tag på säger ingenting. Dessutom, Karolinskas siffror relaterar bara till de som formellt bett att få göra ”detransition” genom att ta kontakt med vården. Sjukhuset kan inte ge en egen definition av ”ångrare” så arbiträrt och utan att problematisera det. Det är känt att majoriteten av ångrare lastar sig själva för den felaktiga könskorrigeringen, inte vårdsektorn, inte psykiatrikerna som var involverade, utredarna. De skäms eller vågar inte ta kontakt för att göra detransition, de har också lojalitetskonflikt gentemot vänner i aktivistmiljöerna med starka påtryckningar om solidaritet därifrån.


Deras tal är heller inte trovärdiga av andra mer objektiva grunder. Jämförbara siffror från USA och GB visar på kring 10% ångrare av den typ som formellt kontaktar vårdsektorn och myndigheter och ber om hjälp att få göra en detransition. Det är stora utredningar som ligger bakom både de Brittiska och Amerikanska utredningarna. Karolinska erbjuder ingen förklaring till varför deras siffror för samma kategori ”ångrare” ligger en faktor fem under de stora studierna.


Vidare, Karolinska sjukhusets utredare har systematiskt skickat ut enkäter, frågeformulär, för tidigt till transpersoner som genomgått SRS. Typiskt har enkäter skickats mindre än 6 månader efter operation, med frågor om de är nöjda med könskorrigeringen.  Långtidsuppföljningar saknas (fast de krävs av lagstiftningen). Det är välkänt att första året upplever opererade ”Eufori” som långsamt övergår till ånger. Typisk tid för ångrare är 5 år, men kan många gånger dröja upp till 10-15 år.  Karolinska nämner över huvud taget inte den problematik som ligger i deras egna utredningar och bristfälliga uppföljningar. Det gör att Karolinskas objektivitet måste ifrågasättas. REFERENSER

5. Suicidrisk minskar inte vid könskorrigerande behandling.


Det framförs regelbundet vilseledande information om att en grund för att ge könskorrigerande behandling, hormoner, pubertetsblockare, är risken att personer med könsdysfori  suiciderar om de inte får ”könsbekräftande” vård (vård som innebär att man tillrättalägger för det upplevda könet). Argumenten är falska, eftersom det i upprepade studier är fastställt att suicidrisk inte minskar med könsbekräftande behandling. Se Punkt (1) ovan. Det är internationell konsensus även för detta. REFERENSER

4. Könskorrigerande behandling (hormoner och eller kirurgi) minskar inte psykiatrisk problematik.


I Norska media  har upprepade gånger rapporterats (Aftenposten 2018, ”Hos Torp” (Benestad), NRK, 2019) att psykiska problem försvinner efter könskorrigerande behandling. Dessa helt felaktiga påståenden sprids av s k aktivister i Norge med ”ideologisk” agenda som sätter sig över den medicinska forskningen och som önskar ta över behandling också av barn och av unga. Det är närmast total internationell konsensus om att så inte är fallet, d v s psykisk problematik minskar inte efter könskorrigerande behandling. Se diskussion avsnitt (1).

REFERENSER

3. Samsjuklighet (komorbiditet) av psykiatrisk problematik är mycket hög speciellt för pojkar/män (60-70%).


Många studier visar att det finns en väldigt hög samsjuklighet med psykiatrisk problematik hos de med könsdysfori. (Aktivister för transpersoners rätt till könskorrigerande behandling motsätter sig benämningen samsjuklighet, komorbiditet, men det är endast en semantisk fråga som inte är medicinskt relevant här). En nyare studie från Helsingfors kommer fram till att samsjukligheten ligger på ca 75%. Tidigare studier från icke Skandinaviska länder visar också på mycket höga tal, men det nya är att det tidigare varit högre för män/pojkar (s k transkvinnor), men på senare år har samsjukligheten för kvinnor/flickor (s k transmän) kommit ”i kapp” den för män.


Det är märkligt att ANOVA, Karolinska sjukhuset, kommit fram till att de ser en låg samsjuklighet (ca 4%) med psykisk problematik (C Dhejne et al., 2016). Igen verkar Karolinska bygga sin rapport med ”dimridåer” som saknar trovärdighet då siffrorna så markant skiljer sig från det som blivit konsensus internationellt.


Lika anmärkningsvärt är att i rapporten/ publikationen saknas helt diskussion om prevalens av autism hos de med könsdysfori. Ej heller relaterad sjukdomsbild, autism spektrum disorders (ASD). Det är uppseendeväckande för en publikation som har som mål att beskriva psykisk samsjuklighet, eftersom det är en total internationell konsensus för att ASD är den mest dominerande psykiatriska bilden hos personer med könsdysfori. Brittiska NHS rapporterar ca 35% samsjuklighet med ASD, Helsingforsstudien anger storleksordning 25-30%.  Detta har varit känt sedan början på 90-talet, med hundratals publicerade artiklar.


Det är anmärkningsvärt att Karolinskas publikation inte ens diskuterar, inte med ett ord nämner, ASD, i en artikel som handlar om Psykisk samsjuklighet hos transpersoner.


Psykisk problematik hos flickor har ökat dramatiskt de senaste tio åren. Samtidigt har könsdysfori hos den gruppen ökat parallellt. Ingen forskning har ännu klarlagt orsakssammanhangen för den snabba negativa utvecklingen. REFERENSER

6. Man måste börja med att utreda psykiatri, inte ge affirmativ behandling av något slag innan utredning.

7. Bara team av experter med klinisk erfarenhet av att ställa psykiatriska diagnoser skall utreda barn / ungdomar.


Endocrinological Society har skrivit ”International Guidelines” för utredning och vård av könsinkongruens/ transsexualism/ könsdysfori. De poängterar att all behandling av barn och ungdom måste föregås av omfattande psykiatrisk utredning av professionella psykiatriker. Det är deras punkt 1.1 och 1.2 i ”International Guidelines”. Guidelines är skriven av forsknings- och behandlingsgrupper med lång erfarenhet och de är de främsta forskningsgrupperna i världen idag (fyrsiffrigt antal ”peer reviewed” artiklar). Guidelines är således skriven med starka grupper bakom riktlinjerna och inte bara av enskilda individer. Endocrinological Society skriver att endast Psykiatriker med (lång) erfarenhet av att ställa kliniska psykiatriska diagnoser kan göra de psykiatriska utredningarna av barn och ungdom som krävs och att utredning skall göras av team av experter.


”World Proffessional Association for Transgender Health (WPATH)” har också skrivit guidelines som går under benämningen ”Standards of Care”. I jämförelse med ”International Guidelines” skall noteras att ”Standards of Care” skrivits av individer som inte nödvändigtvis har forskningsgruppers stöd, ej heller själva erfarenhet som vårdgivare eller utredare av transpersoner. ”Standards of Care” skiljer heller inte mellan grundbehörighet i psykiatrisk kompetens som krävs för utredning av barn/ungdom och grundbehörighet som krävs för utredning av vuxna. Det är därför en kritisk skillnad  till slutsatserna från Endocrinological Society som håller en högre standard och anger specifika krav/ riktlinjer för kompetens hos utredare.


Det är vidare märkligt att ”Standars of Care” anger att grundbehörighet för psykiatrisk kompetens för utredning erhålles  även av t ex av ”parterapeut” eller sjuksköterska. Ingen specifikation av psykiatrisk specialkompetens, psykologutbildning, eller erfarenhet finns angiven för dessa. Det betyder att enligt ”Standars of Care” så har även en parterapeut eller vilken som helst sjuksköterska som genomgått grundutbildningen behörighet att göra psykiatrisk utredning även av barn och unga. Inga riktlinjer finns för objektiva krav på psykiatrisk kompetens som skal ställas för utredarens behörighet.


”American Association of Pediatrics (AAP)” har också skrivit guidelines för vård av personer med könsdysfori. Dessa är skrivna av, i princip, en person.


(Se hela WPATH ”Standards of Care”, och Endocrinological Society ”International Guidelines” under ”artiklar”).

REFERENSER

8. Barn / ungdomar växer ifrån sig könsinkongruens (60 – 90%) medans däremot...


Många studier visar att barn växer ifrån sig könsinkongruens under puberteten. ”Aktivister” har försökt underkänna dessa studier, man hävdar att de är befästa med fel, men de försöken att ”plocka isär” studierna har inte klarat ”peer review” processen, de är arbiträra och utan vetenskaplig grund. Vissa argument som tar upp problem i tolkningen av vilka barn som ingår i studierna och som skall anses uppvisa könsdysfori prepubertalt, t ex vilka som kommer att visa sig vara homosexuella men inte ha identitetsproblematik, är irrelevanta. Såna tvetydigheter finns alltid i utredning av barn före puberteten, men argumenten som framförs är generellt oseriösa. Även med väldigt restriktiva tolkningar av vilka barn som skall anses  uppvisa könsdysfori före puberteten, så blir andelen som växer ifrån sig könsdysfori mycket hög, om inte 90% så 80%. Korrigeringar som ”möjligen” skall tas hänsyn till innebär bara mindre justeringar i de höga tal för barn som växer ifrån sig könsdyfori.


Ett argument som framförs i maskerad form är att bara barn som efter puberteten uppvisar könsdysfori skall räknas in bland de barn som innan puberteten lider av ”sann” Könsdysfori, att de andra som räknats in i gruppen uppenbart felaktigt inkluderats. Det orimliga i argumenteringen är att med en sådan ”i efterhand” justering av vilka som skall anses lida av könsinkongruens” så saknar utredning av könsinkongruens prognostiskt värde för prepubertala Det finns ingen logisk grund i att bara ta med de som ”till slut” fortsätter att visa könsdysfori i den grupp som godkänns för värderingen av om barn växer ifrån sig könsdysfori. Då blir de 0%.


Liknande irrelevanta argument har framförts att endast de som efter att puberteten ”kommit igång” och då fortfarande uppvisar könsdysfori skall tas med i beräkningarna. Statistiskt så är det klart att den lilla grupp (10-20%) som kommer att ha bestående könsdysori, självklart ökar i andel desto längre puberteten framskridit och de inte blivit ”desisters”. Det är irrelevant med sån analys av hur många som blir ångrare. Det viktiga kvarstår, upp till 90% av alla prepubertala med könsinkongruens kommer att växa ifrån sig könsinkongruensen. REFERENSER


9. ....behandling med pubertetsblockerare befäster könsinkongruens hos 100% av behandlade barn / ungdomar


Det är allvarligt att många som agerar för transpersoners rättigheter inte beaktar risken att man gör fel, vilken är enorm, om man börjar behandla barn innan puberteten med  pubertetsblockare. Nyare forskning visar att all ”bekräftande” behandling leder till att man befäster könsdysofori.


Här syndas det i Sverige och i Norge bland aktivister för transpersoner men också på Karolinska Sjukhusets avdelning för utredning/ behandling av barn (KID), även på Barn och Ungdomspsykiatriska avdelningar, hos privata ”experter”, psykiatriker och psykologer. Risken med att man med bekräftande behandling befäster könsdysfori är enorm, risken är alltså på mellan 8:1 och 9:1 (se ovan) att man gör fel.


De procedurer som följs av de som menar man skall bekräfta könsdysfori hos barn strider mot alla nya forskningsresultat och är inte evidensbaserad. Det finns ingen psykiatrisk eller annan medicinsk kunskap som ger stöd till de behandlingsriktlinjerna. REFERENSER


10. Behandling med pubertetsblockare ökar psykiska problem hos flickor. Köndysfori minskar inte.

11. Det finns allvarliga medicinska risker och biverkningar av pubertetsblockare och hormonbehandling. .


Det kommer stadigt  fler rapporter om att inte bara hormonbehandling utan även pubertetsblockare inte alls är reversibel och ofarlig utan tvärtemot är starkt associerad med medicinska och psykiska hälsorisker. De myter om att pubertetsblockare är ofarliga är gamla hypoteser  innan studier och uppföljning gjorts. 


Förutom dessa studier (referenser på REFERENS sidorna) så har nyligen Brittiska NHS gjort uppföljande studier av effekten av pubertetsblockare på barn. Det visade sig att även psykisk problematik (suicidtankar, självskada, ångest, könsinkongruens – d v s missnöje med egna kroppen) ökade hos flickor vid behandling med pubertetsblockare.


Informeras män om att risken för hjärnslag hos transkvinnor ökar med 250%?  Informeras flickor att det kan bli svåra akne-problem hos transmän vid behandling med testosteron?


Oavsett de medicinska fynden i nyare forskning, behandlingen med pubertetsblockare är oetisk då (se punkt 9) pubertetsblockare befäster könsdysfori hos barn som annars skulle ”växa av sig” könsinkongruensen. Man riskerar förstöra livet till barn som annars skulle växa in i en ”normal” icke könsinkongruent vuxen roll.

REFERENSER

12. Det är en myt, motbevisad av grundlig forskning, att vissa hjärnstrukturer hos transpersoner är mer lik det upplevda könet.


Ett falskt argument som framförs (även vid intervju av utredningsansvarig på ANOVA på Karolinska Sjukhuset i programmet ”Tranståget och tonårsflickorna”), är att vissa hjärnstrukturer hos transpersoner har karakteristika som är mer lik det ”upplevda” könet än det ”tilldelade” könet. Detta är en myt och motbevisat med tekniskt avancerade metoder i morfologiska studier av hjärnor hos transpersoner och kontrollgrupper.


Det finns skillnader mellan mäns och kvinnors hjärnor, statistiskt. T ex är mäns hjärnor i snitt 10% större än kvinnors. Kvinnor har högre täthet av ”grå substans” (nervceller) då volymen av ”vit substans” (s k glia celler) hos män är större. Hjärnbarken hos män är tunnare än den hos kvinnor. (Relationen glia celler till nervceller är, förvånansvärt, mycket högre hos människa än hos andra djur, bara elefanter och delfiner liknar, och det finns inget enkelt samband mellan mängd nervceller , gliaceller och hjärnfunktion).


Med s k ”Functional Magnetic Resonance Imaging” har gjorts omfattande studier av transpersoners hjärnor. Hos kvinnor finner man ingen skillnad mot kontrollgrupp. Hos män med könsinkongruens finner man skillnad gentemot kontrollgrupp av män, men ändringarna har inget med likhet till en kvinnlig hjärna att göra. (Man har, med avancerade statistiska metoder, tittat på ett stort antal parametrar och komplexa samband i hjärnstrukturer, men inte funnit något samband som styrker att transpersoners hjärnor liknar det ”upplevda” könet).


Liknande studier har gjorts av ändringar i hjärnstrukturer för olika yrkeskategorier, t ex finns sedan lång tid tillbaka en studie av jämförelse mellan stewards (i flyg) och taxichaufförer (i London) som visar att yrket kan ha stor inverkan på hjärnstrukturer, som t ex hippocampus där minnet formas. Studier vid olika psykiska sjukdomar (t ex Schizofreni), vid depression, sömnbrist visar också på skillnader mot kontrollgrupper.


De ändringar man ser i dessa fall är således konsekventa med att man ser förändringar  hos transkvinnor, födda pojkar med könsdysfori. De är sannolikt relaterade till den psykiska samsjukligheten och den psykiska belastningen som är större hos transkvinnor än hos transmän. Det är välkänt att transkvinnor har svårare att anpassa sig och bli accepterade i samhället, jämfört med transmän, och upplever större psykisk belastning i sin ändrade roll. Det finns inget belägg för att hjärnan är mer lik kvinnors hjärnor i dessa fall, det finns heller inte motsvarande förändringar hos transmän, båda är falska uppgifter som sprids av ”aktivister” och utredare, förmodligen p g a en ideologisk agenda.


Hos barn är hjärnan inte fullt utvecklad och ändras med ålder (genetiskt programmerad) och vid exponering till könsspecifika hormoner. Under puberteten så leder t ex testosteron hos pojkar till att hjärnbarken tunnas ut i förhållande till den hos fickor och blir först då ”manlig” i karakteristik.


Man kan alltså heller inte veta, före puberteten, detaljer av hur hjärnan kommer att utvecklas under och efter puberteten (fram till 25 års ålder). Det är därför helt omöjligt, ens teoretiskt, att använda sig av fMRI på barn för att försöka dra slutsats om huruvida barnet lider av könsdysfori eller om det är frågan om annan psykisk / psykosocial problematik.  REFERENSER


13. Det saknas långtidsuppföljning av effekter av könskorrigerande behandling (kirurgi, hormoner) på livskvalitet.

 

14. Barn och ungdomar med allvarlig könsinkongruens och möjlig psykiatrisk problematik kan inte anses kunna ge ”informed consent”.

 

15. Psykosociala omständigheter och historia måste undersökas och bekräftas. Föräldrars, anhörigas, vänners uppgifter måste beaktas.

 

16. Utredning skall vara kulturellt neutral utan bias av genusforskning, ideologi, politisk påverkan eller religiös dogma.

 

GENID Skandinavia

 

Gender Identity Challenge - Skandinavia. 

Org.nr 802519-9087

Bankgiro: 5337-7321

Swish: 1235403357

Stockholm